Jag hade ett långt inlägg skrivet men jag ångrade mig i sista minuten, jag vet att jag lovat att vara helt ärlig och någorlunda öppen här i bloggen men vissa saker får jag nog hålla igen på.
Vissa saker ledde upp till att jag spenderade sena lördagskvällen i tårar och kände mig värdelös och ensam. Jag försöker alltid mitt bästa, jag sätter människor före mig själv ofta och jag vill absolut inget ont till någon (Inte helt sant, vissa förtjänar en high-five i ansiktet med en stol) men över lag tycker jag att jag är en ganska okej tjej. Ändå så gör jag folk besvikna.

Nä, nu ska jag göra mig i ordning för Ikea.

Jag har rätt okej med läsare nu men ni kommenterar väldigt lite. Jag får rätt mycket frågor ändå skickade till mig som jag försöker svara på allt eftersom jag skriver.
Mycket handlar om, om inte min familj skäms för att jag skriver så öppet om hur jag mår och hur jag har det, om min man tycker det är jobbigt att jag delar med mig av min sjukdom osv.
Men lite av min idé med bloggen var just det, att bryta tabun som finns kring psykisk ohälsa. Om någon skäms så är det kanske ÄNNU viktigare att jag skriver så att vi tillslut kan ha en öppen dialog.